|
Avdelning 4: socialkritiken 1993-
1998 - väntan, sociala undersökningsprojekt och den begynnande globaliseringsvågen
"Present Tense", San Francisco Museum of Modern Art, visade nio konstnärer från 90-talet bl. a Gabriel Orozco, Janet Cardiff, Jim Hodges, Jennifer Pastor, Felix Gonzales-Torres. En av kuratorerna, Gary Garrels skrev: "Don't look for another Jeff Koons or Julian Schnabel here; the zeitgeist identified calls for modest efforts, not star turns. - 90-talet hade börjat teckna sig i det obestämda och mångtydiga. Några nya tendenser fanns inte i sikte. Kontextkonsten hade fått sitt fulla genombrott men utan att lämna någon tydlig riktning för sin fortsättning. En klar hållning fanns dock:
Biennalen i Johannesburg (2). En av de första manifestationerna för en globaliserande konst. Här framträdde Okwui Enwezor som en framträdande representant för konstens spridning till områden utanför väst. Försöket var lovvärt även om det till stor del var uppbyggt på konstnärer som tillhörde väst även om de hade rötter i andra delar av världen som t ex Yinka Shonibare från England och Renée Green. Problematiken med globaliseringen var omedelbart tydlig: Den konst som framträdde med en lång rad nya namn från länder som vanligtvis inte är representerade var formidabelt anpassade till samtidskonstens kontextuella inriktning. Många av dem gjorde det som kunde förväntas, nämligen att ge konsten ett exotiskt eller politiskt innehåll med referenser till världen utanför väst. Man skall naturligtvis inte vara alltför kritisk mot den inställningen. Den är i praktiken oundviklig. Johannesburgbiennalen blev dock ingen riktig möjlighet för fortsatt kommunikation mellan Sydafrika och den samtida konsten eftersom det meddelades att den av finansiella skäl inte skulle få någon fortsättning.
Vanessa Beecrofts performance "Show" på Guggenheimmuseet i april kan vara ett exempel på hur konsten för att göra sig synlig måste åstadkomma väcka uppmärksamhet. Ett 15-tal lättklädda kvinnor var uppställda under några timmar för publiken. Provokationen är uppenbar eftersom ett projekt som "Show" kommer at pendla mellan att vara feministiskt eller antifeministiskt.
Biennalen i Berlin hade som tema staden Berlin. Ca 70 konstnärer deltog i den av Klaus Biesenbach, Hans Ulrich Obrist och Nancy Spector kurerade utställningen. Det skulle handla om ung konst. Och en imponerande deltagarlista: Rirkrit Tiravanija, Sean Snyders, Wolfgang Tillmans, Douglas Gordon, Pipilotti Rist, Carsten Höller, Fabrice Hybert, John Bock, Rineke Dijkstra, Dominique Gonzales-Foerster, Stan Douglas, Gabriel Orozco… Man lade ut med ett ambitiöst program: "Inhaltlich haben die Kuratoren eine interdisziplinäre Austellung, einen Kongress und dieses Buch initiert, welche als erste Biennale die Stadt untersuchen…"
Ja, man släpper ett antal kompetenta konstnärer lösa på ett gigantiskt tema och de producerar arbeten och projekt som visas på olika platser i staden. Det blev en hel del intressanta konstverk, men som man från början kunde misstänka fullständigt oöverskådligt och med avsevärda svårigheter att uppfylla tematiken vars enda begränsningar sades vara att det inte handlade om det futuristiska eller det nostalgiska. Men det kunde man inte heller förvänta. Den konstnärliga undersökningens långa väg att finna sina former. Och till vad skulle den tjäna i det här fallet? Den socialkritiska undersökningen fick nog också denna gång finna sig själv som objekt: framvisandet av kreativ förmåga hos konstnärerna. Något som de också kunde uppfylla. God standard.
Nästa sida 
|
